Varje julafton tänker jag på min älskade mamma
, hur dåligt hon mådde den sista julaftonen med oss barn och barnbarn men sa ingenting. Hon var trött hela tiden, även under tiden vi åt. Hon åt bara lite och ibland nickade hon till så vi åt fort och satte oss i vardagsrummet för julfika och julklappsutdelning.
Under julklappsutdelningen nickade hon till flera gånger och till sist blev hon illamående och kräktes. Som tur var hade jag en stor påse tillhands. Hon sa ingenting om hur hon mådde, hon behöll det för sig själv.
Vi avslutade julaftonen tidigare än vanligt så mor kunde gå till sängs eftersom hon var så trött.
Dagen efter på förmiddagen ringde min telefon, det var från Hemtjänsten. Skötaren kunde inte få liv i mor så hon hade ringt till hemtjänstens läkare och han i sin tur ringde efter både mig och ambulans.
När jag kom dit med andan i halsen, jag var så himla rädd att gå in, låg mor tvärs över sängen och sa ingenting. Läkaren hade försökt få kontakt med henne men fick ingen. När jag kom och hon hörde min röst blev hon så glad och reste sig upp.
Ambulanspersonalen kunde äntligen få upp henne på båren och körde iväg. När vi kom till sjukhuset konstaterades det att hon hade en utbredd blodförgiftning, hon var nära att dö. Var hon hade fått den ifrån sas det ingenting om men all medicinisk hjälp sattes in på stört.
Mor fick ligga kvar i en vecka. Personalen hade svårt med hennes syresättningen. Men till sist blev hon bättre. Efter den gången blev det många kontakter med sjukhuset där hon fick stanna allt oftare.
Min mormor hade sagt till min mor när hon var yngre, kommer man in på sjukhus kommer man inte därifrån. Det hände dom båda
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS