Idag känns det lite bättre när chocken lagt sig. Det blev himla många tårar igår hela dagen men så blir det ju när man får ett sådant traumatiskt besked över telefon.
Hade kanske varit lugnare att få besök av läkaren men sånt går ju inte att genomföra. 

Ikväll ringer min läkare för att ge det slutgiltiga, när operationen ska gå av stapeln. Det är nog ganska bråttom, tror jag, innan cancern sprids vidare men det har den väl redan gjort.

Man borde göra en skanning över hela kroppen när en cancer upptäcks. Det konstiga med detta är att när jag gjorde sticken (sög ut vätska ur lymfknutan) så fanns det inga cancerceller och ändå gjordes det två gånger. Det visade sig först när jag gjorde en skiktröntgen. 

Jag blev verkligen rädd för man går då i god tro att allt är bra och så är det inte det. 

Nu har jag tur som har en sådan noga läkare annars hade ingenting blivit gjort och cancern hade spridit sig vidare.
Jisses Amalia!