Vad är kärlek? 

  För mig är kärlek ett virrvarr av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring (att tänka mer på andra än på sig själv). 

Allt det ovan fanns i mitt liv när jag var yngre och barnen var små (även under tonårstiden) men när barnen började blir äldre och äldre suddades känslorna mer och mer ut och i vuxen ålder är den numera nästan obefintlig. 

All gemenskap som fanns i hela vår lilla släkt finns inte längre, varje familj håller sig för sig själva, ingen annan inbjuds till kalas när något syskonbarn fyller år.  

Detta är så himla synd att det blivit så för ingen får då följa sina syskonbarn på vägen och vara med om deras utveckling. Vill man veta får man läsa om det på Facebook eller på Instagram 🙄

Jag skulle vilja påstå att jag lever i en destruktiv släkt, en släkt utan empati. Jag är den enda som hälsar på eller som bryr mig om (min bror och svägerska är ett undantag) och det gör jag av kärlek, inte för att jag måste. 

Hur kunde det bli såhär i vår släkt? När jag läser om andra familjer som tycker familjen eller släkten är viktig då påminns jag om hur min situation blivit med åren.