Jag sitter och tänker tillbaka på hur det var för ett till två år sedan. Då var det rörelse med att hälsa på, ta en fika på stan, ut och cykla, handla i vilka affärer jag ville, bjuda hem barn och barnbarn på middag. 

Idag är det tomt ,,, så himla tomt. Det är knappt jag träffar barn och barnbarn, dom håller sig för sig själva. Telefonen går inte varm längre, det är bara sms (som jag avskyr).

 

Det har blivit så tyst. En ensamhet och tysthet jag aldrig upplevt förut i mitt långa liv. Jag är van att vara ensam men ändå haft friheten till träffar med andra men allt är borta sedan minst ett år tillbaka. 

Det har hänt att jag fått träffa två av mina barnbarn och son sporadiskt men inte hemma hos mig. Min dotter och barnbarn vågar inte träffas alls, inte ens med mask på och ute. 

Näe ,,, detta är inte kul längre!